Advent 1698 i Mora
Enligt Mora församligs dödbok begrovs” länsmannen Matts Eriksson Nohrman ” i Mora kyrka på tredje söndagen i Advent 1698.I dödboken kan man också läsa att han ”gått i trivialscholan i Fahlun, öfwat sig i räknande och skrifwande, fölgde sedan sin broder Hr And. Nohrmoraeum til Upsala i ett åhr, läst för åtskilligas barn, åhr 1669 d. 8 Decembris blef han Länsman, hwilken tienst han in till sin död i 29 åhr ährl. förestod, warit gift i 27 åhr, 9 barn, siuk af ryggwärck i 6 weckor, afssomnade d. 30 octobris klock. 3 om morgonen, 60 åhr 4 mån 3 dagar gammal.”
Den uppmärksamme läsaren ser naturligtvis att vi under 1998 stod inför ett 300-årsminne. och den som är mycket uppmärksam ställer naturligtvis också frågan vad det kan ligga bakom dödsbokens påstående att Matts Ersson Nohrman dog redan den 30 oktober men inte begrovs förrän på tredje söndagen i advent. Det är inte, som många tror, en felskrivning eller någon feltolkning av almanackan.

Nej, det ger oss egentligen belägg för att Matts Ersson Nohrman är ett av de stora namnen i Moras historia. Han förärades nämligen en gravplats i kyrkans korsgång och att fatta beslut därom och att vidta erforderliga åtgärder krävde naturligtvis sin tid. Tyvärr saknas i kyrkoarkivet de protokoll, som skulle kunna berätta om vad som hände.

Få morabor minns gravhällen i dag. Den var nött och texten var oläslig, när kyrkan 1964 restaurerades och försågs med sandstensgolv i korsgången. Det blev då naturligt att ta bort en del gravhällar, däribland Matts Ersson Nohrmans, och att flytta en del , som exempelvis broderns gravhäll. I Arosenius bok ”Berskrifning öfver provinsen Dalarne”, 1866 kan man läsa följande: ”Åtskilliga grafhällar med inskriptioner äro ock nedlagda i kyrkans golf.
—–Mellersta grafstenen framför altaret nedanför upphöjningen betecknar prosten A.Nohrmoraei och hans fru Sara Terseri hvilorum —– Grafhällen i stora korsgången gömmer stoftet af Mats Eriksson Norrman, —” Mats Erssons mera namnkunniga bror, kyrkoherden i Mora Andreas Nohrmoraeus, omnämns ganska utförligt av Muncktell i Västerås stifts herdaminne, men även Matts blir där ihågkommen, då man kan läsa att kyrkoherden, haft en bror Mathias, ”som efter någon studering blev kronolänsman och fortplantade en släkt med namnet Nohrström”.

Ett värdigt 300-årsminne De två brödernas fader, Kråk Erik Olsson, tycks ha varit en för morabygden ovanligt välbärgad och framsynt man. Det är väl det minsta man kan säga, ty de två sönerna torde som syskonpar vara de första från Mora som gavs en utbildning på akademisk nivå. Bara det är ju värt att uppmärksammas, när 300-årsminnet firades i skuggan av ”kunskapslyftet”.

Den lokalhistoriskt intresserade torde vara medveten om att Matts Ersson liksom brodern kyrkoherden kan förknippas med trolldomskommissionen i vilken brodern var medlem. Det kan var viktigt att i detta sammanhang komma ihåg, att brodern stod för en humanare handläggning av trolldomsfallen i socknen omkring 1670. Uppenbarligen behövdes också en ung och energisk länsman och eftersom Mats Ersson var universitetsstuderad och beprövad i skrivarsysslor, så var han en lämplig man. Dagens morabor, som besöker kyrkan, lär också ha noterat att Matts Ersson Nohrman, haft med kyrkan att göra.

I anslutning till den bomärkessamling, som finns i vapenhuset kan man läsa om hans insatser i samband med branden 1671. Samlingen är f ö arrangerad på uppdrag av kyrkorådet 1975 och uppsatt av min far Hansjons Johannes Nilsson ( 1903 – 1978). De som är intresserade av kyrkklockor vet också att lillklockan i Mora efter omgjutning 1672 bär bl a Mats Ers:Nohrman Länsmans namn och att detsamma gäller för en av klockorna i Våmhus.

Den, som färdas över noretbron, kan också se vad som en gång var hans hem och som blivit känt som Länsmansgården eller Gästgivargården, vilken numera förvärvats av Mora kommun..

Ett exempel på Artur Hazelius sätt att gottgöra dem, som skänkte gåvor till hans samlingar eller som på annat sätt gav honom sitt stöd. Sannolikt var glädjen stor över att kunna visa att man hade gett ”Artur”, som Hazelius allmänt kallades i Färnäs, sitt stöd.

Från det här exemplet kan man ju dra vissa slutsatser eftersom frikortsinnehavaren det aktuell året var hela 67 år och knappast hade några möjligheter att utnyttja frikortet. Hon var f ö farmors mor till Hållams-kullorna på Skansen och Nordiska Muséet och gich ur tiden nästföljande år 1886.

 

 

 

Länsmans- och gästgivargården i Mora Noret. I Mats Ersson Nohrmans dagbok kan man läsa följande 1672: ”Okt 26:Förde Norkarlarna stuvan nord till älven 29 lades av Hållors Anders och Ulpes Hans knutstrevorna till stuvan Allsmäktige Gud give lycka och välsignelse Om Herren icke bygger huset, så arbeta arbetarna fåfängt som däruppå arbeta” Därmed var grunden lagd till länsmansgården i Mora Noret.Att gården också blev tingsstuga kan man läsa om i tingshandlingar. Mats Ersson Nohrman står själv för följande anteckning i efterlämnade handlingar: ”Anno 1678 0m hösten hafwa de gräfwit källaren tolf personer dagswerksfolk af Österbyggierna för tingshusningen.Sexton personer bewilliade af socknen. Köpt 14 lass lumsten förutan en otalig hop gråsten och sandsten”. Gården användes sedan under lång tid som fast tingsställe.Därmed blev också gården något av en centralpunkt för Norra Dalarna.

En sonson till Mats Ersson Nohrman, Gudmund, som antagit släktnamnet Norström var ansedd som en naturlig efterträdare till sin farfar och sin far som kronolänsman, men därav blev intet, eftersom han deltagit i dalupproret 1743.Moraallmogen bönföll konungen förgäves och intygade också ”att ingen gård i hela Mora kunde vara så välbelägen som hans till gästgivargård” Så blev Gudmund Norström den förste gästgivaren i Mora Noret.Den siste gästgivaren blev Hansjons Mats Matsson. Gästgiveriet upphörde omkring 1850, då gästgivarverksamheten flyttats till nuvarande First Mora Hotell.Gården hann också med att härbergera en handel.

Personer bevandrade i Moras historia vet också att Matts Erssons Nohrmans dagböcker från 1670-talet , tills helt nyligen betraktade som de äldst bevarade i Sverige, finns på Nordiska Muséet och utgör en ovärderlig kulturskatt, även det värt att minnas, när kulturen firas på så många sätt 1998 som t ex i Mora, som utropat sig som årets kultursmåstad. Att Matts Ersson Nohrman var rikt uppskattad av moraborna vid sin bortgång fick jag själv lära mig redan som liten pojke. Min farfar, Hansjons Nils Larsson (1874 – 1975), själv född i Gästgivargården ,var väldigt angelägen om att berätta om sin släkt och uppehöll sig ofta vid vad han hade hört om Matts Ersson Nohrman, som han betraktade som sin anfader. Han berättade bl a om var Matts och folket från gästgivargården hade haft sin bänk i kyrkan. Farfar visade mig också på det som kanske var det viktigaste och som är beviset på den gamle länsmannens starka och uppskattade ställning i 1600-talets Mora – Matts Ersson Nohrmans grav i stora korsgången i kyrkan.

Som liten pojke var jag väl inte så intresserad av gravar och gick säkert miste om värdefull muntlig tradition mycket mer intresserad av det björnskinn , som satt på insidan av kyrkporten och ända fram till 1952 vittnade om det stora björnskallet i Mora år 1856 . Uppmätningar av kyrkan utförda 1952 och 1964 och publicerade i Moraboken liksom kyrkoarkivets bänklängder bekräftar i allt väsentligt farfars berättelser.

Anknytning till bergshantering och adel i Finland
En uppgift, som sysselsatte farfar i stor utsträckning var att han hört att någon ättling till Matts Ersson Nohrman skulle ha hamnat i Finland och där blivit bergsråd och som sådan adlad. Han skulle komma lösningen på spåren på 30-talet och hans tankar på att eventuellt ha avlägsen släkt i Finland plågade honom under finska vinterkriget 1939 – 40, något som framgår av hans dagboksanteckningar.
Eftersom jag själv som liten pojke var med om när lösningen på hans finska ”problem” var nära, och eftersom det var andra släktingar invecklade, har jag känt det angeläget att hålla den finska tanken vid liv.
Eftersom Matts Ersson Nohrman och hans hustru Karin Larsdotter, f 1650 med vilken han ingick äktenskap den 20 juli 1671 välsignades med 9 barn kan många morabor säkert räkna honom som sin anfader. Många av deras efterkommande uppnådde tidigt framträdande roller i det svenska samhället och blev spridda inte bara över hela landet utan också utomlands. Deras öden är i många fall väl kända genom olika släktforskare, men helt visst finns många spännande människoöden kvar att ta tag i för hugade släktforskare.

Bomärkessamling i Mora kyrka.
Ett häftigt oväder drog fram över morabygden mellan den 3:de och 4:de maj 1671. Blixten antände taket taket på Mora kyrka som brändes av. För att skaffa nytt tak till kyrkan vädjades till sockenborna att lämna virke till nytt kyrktak. Man anmodades att sätta sitt bomärke på de bräden man skänkt. När man byggde om taket på kyrkan 1935 sågade snickaren Karl Lundqvist från Färnäs (1888-1980) ur dessa bomärken på sin fritid.

”Bomärkena från Mora kyrkas takstockar inventerades och antecknades omsorgsfullt av Erik Romson, Östnor och bildade en viktig del av hans med vetenskaplig exakthet utförda samling av bomärken från Siljanssocknarna främst Mora”(Mats Rehnberg) I en rapport från augusti 1975 skrev församlingsbyggmästaren Per-Erik Holin och Hansjons Johannes Nilsson bl a följande: ”Att denna märkliga samling av bomärken från 1670-talet finns bevarad för eftervärlden har vi framförallt dem att tacka, som vid ombyggnaden av kyrkan år 1936 hade sinne för och förstodo detta kulturvärde – – –
Erik Romson ifrån Östnor,som gjorde uppteckningen samt Karl Lundkvist från Färnäs som verkställde ursågninmgar och tillvaratagandet samt kyrkvaktmästarna som under dessa 40 år förstått bevarandet av dem.” Tack vare Romsons inventering kunde man konstatera att en del märken förkommit. Mirakulöst nog dök några märken upp i samband med uppsättningen 1975 men ännu 1998 saknas några. Måtte miraklens tid ännu ej vara förbi. Nog skulle det vara glädjande om märken från Hållamsgården (Litt P3) och Lövgården (Litt B3c) kom tillrätta på samma sätt som Matts Ersson Nohrmans bräde gjorde.

Skansen i Stockholm , en mötesplats i Norden.

Kontakterna mellan gästgivargården och Arthur Hazelius var på sin tid mycket goda. Hazelius fick också ovärderliga gåvor från gården till sina samlingar på Skansen och Nordiska Muséet. Matts Ersson Nohrmans dagböcker och en domarstol hamnade där. Det blev också natuligt att ett par unga flickor från släkten redan på 20-talet fick anställning på Skansen och på Nordiska Muséet.. Deras far, Hansjons Lars Mikael Larsson (1869 -1918), min farfar Hansjons Nils Larsson (1874 – 1945 ) och Hansjons Johannes Larsson (1868 -1916 ) var den brödratrio i Färnäs , som kommit flyttande till Hållamsgården i Färnäs från gästgivargården i Noret tillsammans med sina föräldrar Hansjons Lars Matsson ( 1837 – 1910 ) och hans hustru Hållams Anna Nilsdotter ( 1843 – 1917 ). De tre blev i byn kända som gästgivarpojkarna, eftersom fadern kom från Gästgivargården och allmänt kallades ”Gästgivärlasse”.

Pojkarnas farfar var den siste gästgivaren. Han kom från Vattnäs och hette Olofs Mats Matsson ( 1810 -1878 ) men tog ”särknamnet” Hansjons vid giftermålet med en gästgivardotter.Redan långt tidigare hade flickornas farmors mor genom giftermål flyttat från Gästgivargården i Noret till Hållamsgårdei Färnäs.. De två unga flickorna var Maria Hållams, som antagit sin farmors och sin farfars mors gårdsnamn som efternamn, samt systern Elsa Hållams, sedermera gift Thorell.

Elsa fick tjänst på muséet och Maria hamnade på Skansen, där hon för det mesta svarade för visningen av Morastugan , men oftast förknippades med julmarknaderna på Skansen Hon fick sin bostad i vaktstugan, ett hem som alltid stod öppet för skansenbesökare från Noret och Färnäs.Även Elsa, som en tid delade bostad med Maria, blev en trogen skansenvän och var under en följd av år medlem i Skansens folkdanslag. Hon arbetade på Nordiska Muséets arkiv för fotonegativ och blev omtalad som ”Lilla Hållams” och belönades så småningom av museéts ledning för sitt arbete just med Mats Ersson Nohrmans dagböcker.

Pojkarnas farfar var den siste gästgivaren. Han kom från Vattnäs och hette Olofs Mats Matsson ( 1810 -1878 ) men tog ”särknamnet” Hansjons vid giftermålet med en gästgivardotter.Redan långt tidigare hade flickornas farmors mor genom giftermål flyttat från Gästgivargården i Noret till Hållamsgårdei Färnäs.. De två unga flickorna var Maria Hållams, som antagit sin farmors och sin farfars mors gårdsnamn som efternamn , samt systern Elsa Hållams, sedermera gift Thorell.
Elsa fick tjänst på muséet och Maria hamnade på Skansen, där hon för det mesta svarade för visningen av Morastugan, men oftast förknippades med julmarknaderna på Skansen Hon fick sin bostad i vaktstugan, ett hem som alltid stod öppet för skansenbesökare från Noret och Färnäs. Även Elsa, som en tid delade bostad med Maria, blev en trogen skansenvän och var under en följd av år medlem i Skansens folkdanslag. Hon arbetade på Nordiska Muséets arkiv för fotonegativ och blev omtalad som ”Lilla Hållams” och belönades så småningom av museéts ledning för sitt arbete just med Mats Ersson Nohrmans dagböcker.

Från gästgivargården i Noret till Grand Hotell och Operakällaren

Naturligtvis kom båda flickorna i kontakt med skansengäster av alla de slag. En gäst i Morastugan skulle bli särskilt betydelsefull. Han kom ofta till Morastugan och visade stort intresse för Mora. Så småningom presenterade han sig som Carl-Georg Segerstråle, juris kandidat med rötter i Finland. Sitt intresse förklarade han med att han troligen härstammade från Mora och att hans finska anfader hetat Nohrström. Han hade kommit till Finland på 1700-talet, varit brukspatron, blivit adlad genom en märklig adoption i vuxen ålder och därigenom fått namnet Segerstråle.Den unge juristen var dock bekymrad över att de som svarade för uppgifterna i den finska adelskalendern måste ha gjort något misstag eller fått felaktiga uppgifter från Sverige om släktens ursprung.

Maria, som kunde sin släkts historia anade vad som var på gång och berättade för sin syster om sitt möte med vad hon antog var en avlägsen släkting med rötter i Gästgivargården. Segerstråle återkom till Morastugan och Skansen och blev en väl sedd gäst på vaktstugan. Så småningom skulle de två systrarna också då och då bli gäster hos den unge juristens fader, som var ingen mindre än VD för Grand Hotell och Operakällaren, Georg Torsten Magnus Segerstråle ( f 1889). Elsa, som hade funnit länsmannen Matts Ersson Nohrmans dagböcker på muséet kunde ge den finskättade juristen en god inblick i länsmansgårdens historia och deras gemensamma studier av dagböckerna, som skänkts av ”Ann-faster” eller ”Gästgivar-Anna”, och som nu ägnades många tacksamma tankar Tillsammans kunde de tre konstatera att Segerstråles släkt härstammade från länsmansgården och att de var släkt i åttonde led efter Mats Ersson Nohrman. Men Segerstråle var emellertid inte nöjd med mindre än att han själv fick se de rätta förhållanden, som Moras kyrkböcker förhoppningsvis kunde förtälja.

Nu råkade Mora församlings kyrkoarkiv vara ett s k dispensarkiv och därmed var han tvingad att ställa färden till Mora, något som han inte skulle ångra. Tvärtom. Han kom att träffa många avlägsna släktingar i anslutning till de studier han fick tillfälle att göra i Moras kyrkoarkiv, som på den tiden, tidigt 30-tal, tillsammans med pastorsexpeditiopnen var beläget i den s k våmhusstugan. Hans besök hos min farfar skulle också etsa sig fast i den lilla pojken. Jag var naturligtvis mer intresserad av främlingens sportbil med s k svärmorslucka än av den fina farbrorn med vit flanellkostym.